Ur Matilda Södergrans Hon drar ådrorna ur:

"Jag vaknar i en säng som inte längre formar sig efter min kropp. Någons händer har slitit bort mitt hår och bundit slingan som lämnats kvar i en stram fläta. Under min kjol skymtar jag halmstrån och nagelbitar, diffusa mementon. Sömnen är kvarglömd i mig jag drömmer om barmhärtighet om distans till mig själv jag tror jag lekt för mycket med hästar utan huvuden.

Mina blottade tandhalsar suger av dig.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna blunda så här hårt.
Med sadeln markant utritad på din rygg försvinner vi i natten.
Du säger att dagsljus är något som aldrig kommer att nå oss igen
och jag märker att endast en del av mig lyssnar.
Märker att jag infiltreras av din längtan efter obskyritet.
Du skrapar på mina nakna tandhalsar med kirurgiskt stål
och jag fyller i sadelns konturer med krita.
Håller fast mig i manen, klunkar tändvätska.

Vad jag vet är att vi närmar oss elden.

Vi ska leka natt du och jag, Matas med blåeld.
Vi ska leka att vi brinner och jag du vi ska titta på bålet med
nattögon. Ta reda på om min strama fläta är eldfast.

Du säger att beckmörkret håller på att bli en del av oss.
Jag tror att mina ögonlock avspänns för det finns ingenting att
mötas av.
Du säger att fostret som sparkar i min mage kommer att växa sig
stort över natten
att det kommer att deformera mitt sköta på vägen ut.

Utnämna mig till vildmark."